Svenska novell - MVG
Denna skrev jag till våran uppsats i skolan då vi skulle skriva en novell. Jag blev nöjd om man säger så^^
OBS!!!!! tjejen i novellen handlar inte om mig själv - jag är inte så osäker.
det enda som är "me" är den fetskrivna delen ... <3
De djupa blå
"Jag vet att han älskar mig. Han behöver inte prata, hans ögon säger så mycket och allt jag kan göra är att sjunka in i dem. Utan de vackra ögonen hade jag varit försvarslös, hade jag fallit bort någonstans på vägen och känt mig hjälplös. Hans ögon är mitt försvar, mitt skydd, min räddning."
Jag minns faktiskt inte vilken dag det var men jag tror det var i maj eller slutet av april. Det var då vi träffades för första gången.
Björkarnas gröna små knoppar hade äntligen slagit ut och löven lyste upp hela min värld. Jag blir så lycklig när det är vår. Jag gick på den där stora gågatan med alla butikerna, de gröna bänkarna och allt folk som liksom jag njöt av solens första riktigt varma strålar den här våren. Jag minns aldrig vad den gatan heter och jag brukar inte minnas vad som utspelar sig på den heller men den här dagen har etsat sig fast i mitt huvud på ett sätt som aldrig tidigare.
Jag kan fortfarande höra vilken musik som strömmade ut från Åhléns och om jag anstränger mig kan jag också höra delar av de fyra små gatuspelande barnens låtar. Jag gav dem tjugo kronor, fyra stycken blanka femmor, man måste vara rättvis. Någon delade ut flygblad, en ballong smällde, en flicka sprang, en vacker allvarlig pojke kom ut från en port. Jag studerade honom noga, en hjärtekrossare tänkte jag.
När jag vände blicken framåt igen slog det mig. Allt som skulle hända, allt som redan hade hänt hann ifatt, slog mig så hårt och brutalt att jag var tvungen att sätta mig ner. Och ingen reagerade, alla fortsatte som vanligt -förutom Han.
Jag fångade hans uppmärksamhet när jag vimmelkantigt slog mig ner utmattad på bänken.
"Är allt okej?" frågade han med oro i rösten.
"Ja, allt är okej. Tack." svarade jag och försökte låta oberörd.
"Är du säker? Du verkar lite spänd." sa han tveksamt.
"Ja, jag mår fint. Utmärkt! Tack för att du frågade!" sade jag till svar och tvingade fram ett snett leende. Just då önskade jag innerligt att jag kunde försvinna.
Misstroget satte han sig istället ner bredvid mig på bänken och såg mig i ögonen. Doften av hans underbart maskulina parfym hjälpte inte mycket mot min virrighet. Jag vågade inte fokusera min blick i hans. Jag kände hur min blick fladdrade runt, överallt förutom på honom. Osäkert drog jag på munnen då jag insåg hur patetisk jag måste verka vara. Jag såg ner i marken framför mig och pillade nervöst på naglarna.
En mjuk varm hand smekte min haka och vred varsamt mitt ansikte mot sig. Jag såg honom i ögonen. I de himmelsblåa, storartade ögonen som jag tidigare inte vågat se in i, såg jag nu en trygghet jag aldrig någonsin känt förut. Jag kände hur alla muskler i min kropp slappnade av. Mina armar blev som spagetti, jag var glad att jag satt ner, för annars hade med stor sannolikhet mina ben vikt sig om jag hade stått. Detta ögonblick skulle för alltid stanna kvar i mitt minne, tänkte jag för mig själv.
Tio minuter senare satt jag på Café Bolero nära den stora gågatan.
Jag vilade mitt huvud i min handflata och betraktade honom stillsamt, när han stod där i kön för att beställa. Hans breda axlar kunde inte ha varit mer perfekta. "Hur kan man vara så perfekt?" tänkte jag och funderade på saken. Tydligen funderade jag väldigt länge för plötsligt hade han redan betalat och kom med brickan med kaffe, då återvände jag till verkligheten.
"Sådär," sade han mjukt och överlämnade en av kaffekopparna till mig. Han såg ut genom fönstret på de förbipasserande människorna. Han gav ut den djup, nästan lättad suck och log mot mig varmt som om han aldrig någonsin hade gjort något annat. Jag log tillbaks, tog upp min kaffekopp och drack en klunk. Jag släppte aldrig hans blick, och han släppte aldrig min. Så satt vi, stillsamt, i jag vet inte hur länge. Det hann i alla fall bli mörkt. Eller så mörkt det nu kan bli i slutet av Maj då solen inte går ner lika lågt som på vintern.
Tänk att spendera nästan en hel dag på ett café, samtala och dricka kaffe med någon man inte känner. Det kändes som att jag kände honom. Som om vi hade känt varandra i åratal.
Kaffet var slut och jag insåg chockat att jag nu var tvungen att ta mig till Arlanda flygplats.
"Förlåt, men jag måste nog gå nu." sade jag ursäktande.
"Det är okej." svarade han och ställde sig upp mittemot mig.
Hans klarblåa ögon såg in i mina. Han log. Jag vek kvickt undan blicken och vände mig om, och gick sakta mot utgången.
"Hejdå.." sa jag nästan viskande.
Ute hade regnet börjat ösa ner. Folk gick runt med paraplyer medan jag själv inte hade något att täcka mig med. Ute i regnet vinkade jag till mig en taxi. Mitt plan skulle snart gå. Jag ville inte åka, inte nu. Taxin stannade framför mig och jag satte mig i bilen. Jag tog tag i dörrhandtaget och skulle stänga, då något höll emot dörren.
"Kommer jag någonsin få se dig igen?" sade han och såg på mig undrande.
"Jag vet faktiskt inte. Jag ska resa iväg nu. Länge."
Besviket såg han på mig, som om han hade hoppats på något mer.
"J-jag måste gå nu," stammade jag. "Hejdå."
Jag stängde taxidörren och bilen gav sig iväg. Bakom mig stod han kvar, ute i regnet och såg efter mig i taxibilen då jag åkte mot flygplatsen.
"Nej, nu är det dags. Idag är första dagen i mitt nya liv. Inga fler dumheter, inte tänka mer på honom. Det är bara inse att jag aldrig kommer få träffa honom igen. Det finns ingen som helst chans att vi kommer träffas på nytt. Jag gav honom ju inte ens mitt nummer. Han har säkert hittat någon annan tjej vid det här laget. Det är snart mer än två år sedan vi sågs sist. Med hans ögon kan han ju få vem som helst att falla. Åh, så jag saknar honom. Aldrig någonsin kommer jag att hitta någon som han.
NEJ, NEJ, NEJ! Sluta med dessa tankar, kvinna! Gå ut och spring en stund, nere vid vattnet så kanske du kommer på bättre tankar."
Solen sken och fåglarna kvittrade. Par, barnfamiljer, pensionärer - alla var ute i det härligt ljuvliga vädret.
"Jag tar strandvägen upp," tänkte jag för mig själv då jag joggade och närmade mig Nybroviken. "Gud, vilket underbart väder det är ute. Hoppas att glasskiosken fortfarande är i bruk där uppe vid bron. Det får bli min belöning efter att ha sprungit - "
Bakom mig hörde jag springande fotsteg.
"Hej." sade en rösten.
Jag stannade upp och vände mig om. Jag såg på den person som hade avbrutit mina tankar. Jag kände igen de där djupa, himmelsblåa ögonen. Det var Han.
OBS!!!!! tjejen i novellen handlar inte om mig själv - jag är inte så osäker.
det enda som är "me" är den fetskrivna delen ... <3
De djupa blå
"Jag vet att han älskar mig. Han behöver inte prata, hans ögon säger så mycket och allt jag kan göra är att sjunka in i dem. Utan de vackra ögonen hade jag varit försvarslös, hade jag fallit bort någonstans på vägen och känt mig hjälplös. Hans ögon är mitt försvar, mitt skydd, min räddning."
Jag minns faktiskt inte vilken dag det var men jag tror det var i maj eller slutet av april. Det var då vi träffades för första gången.
Björkarnas gröna små knoppar hade äntligen slagit ut och löven lyste upp hela min värld. Jag blir så lycklig när det är vår. Jag gick på den där stora gågatan med alla butikerna, de gröna bänkarna och allt folk som liksom jag njöt av solens första riktigt varma strålar den här våren. Jag minns aldrig vad den gatan heter och jag brukar inte minnas vad som utspelar sig på den heller men den här dagen har etsat sig fast i mitt huvud på ett sätt som aldrig tidigare.
Jag kan fortfarande höra vilken musik som strömmade ut från Åhléns och om jag anstränger mig kan jag också höra delar av de fyra små gatuspelande barnens låtar. Jag gav dem tjugo kronor, fyra stycken blanka femmor, man måste vara rättvis. Någon delade ut flygblad, en ballong smällde, en flicka sprang, en vacker allvarlig pojke kom ut från en port. Jag studerade honom noga, en hjärtekrossare tänkte jag.
När jag vände blicken framåt igen slog det mig. Allt som skulle hända, allt som redan hade hänt hann ifatt, slog mig så hårt och brutalt att jag var tvungen att sätta mig ner. Och ingen reagerade, alla fortsatte som vanligt -förutom Han.
Jag fångade hans uppmärksamhet när jag vimmelkantigt slog mig ner utmattad på bänken.
"Är allt okej?" frågade han med oro i rösten.
"Ja, allt är okej. Tack." svarade jag och försökte låta oberörd.
"Är du säker? Du verkar lite spänd." sa han tveksamt.
"Ja, jag mår fint. Utmärkt! Tack för att du frågade!" sade jag till svar och tvingade fram ett snett leende. Just då önskade jag innerligt att jag kunde försvinna.
Misstroget satte han sig istället ner bredvid mig på bänken och såg mig i ögonen. Doften av hans underbart maskulina parfym hjälpte inte mycket mot min virrighet. Jag vågade inte fokusera min blick i hans. Jag kände hur min blick fladdrade runt, överallt förutom på honom. Osäkert drog jag på munnen då jag insåg hur patetisk jag måste verka vara. Jag såg ner i marken framför mig och pillade nervöst på naglarna.
En mjuk varm hand smekte min haka och vred varsamt mitt ansikte mot sig. Jag såg honom i ögonen. I de himmelsblåa, storartade ögonen som jag tidigare inte vågat se in i, såg jag nu en trygghet jag aldrig någonsin känt förut. Jag kände hur alla muskler i min kropp slappnade av. Mina armar blev som spagetti, jag var glad att jag satt ner, för annars hade med stor sannolikhet mina ben vikt sig om jag hade stått. Detta ögonblick skulle för alltid stanna kvar i mitt minne, tänkte jag för mig själv.
Tio minuter senare satt jag på Café Bolero nära den stora gågatan.
Jag vilade mitt huvud i min handflata och betraktade honom stillsamt, när han stod där i kön för att beställa. Hans breda axlar kunde inte ha varit mer perfekta. "Hur kan man vara så perfekt?" tänkte jag och funderade på saken. Tydligen funderade jag väldigt länge för plötsligt hade han redan betalat och kom med brickan med kaffe, då återvände jag till verkligheten.
"Sådär," sade han mjukt och överlämnade en av kaffekopparna till mig. Han såg ut genom fönstret på de förbipasserande människorna. Han gav ut den djup, nästan lättad suck och log mot mig varmt som om han aldrig någonsin hade gjort något annat. Jag log tillbaks, tog upp min kaffekopp och drack en klunk. Jag släppte aldrig hans blick, och han släppte aldrig min. Så satt vi, stillsamt, i jag vet inte hur länge. Det hann i alla fall bli mörkt. Eller så mörkt det nu kan bli i slutet av Maj då solen inte går ner lika lågt som på vintern.
Tänk att spendera nästan en hel dag på ett café, samtala och dricka kaffe med någon man inte känner. Det kändes som att jag kände honom. Som om vi hade känt varandra i åratal.
Kaffet var slut och jag insåg chockat att jag nu var tvungen att ta mig till Arlanda flygplats.
"Förlåt, men jag måste nog gå nu." sade jag ursäktande.
"Det är okej." svarade han och ställde sig upp mittemot mig.
Hans klarblåa ögon såg in i mina. Han log. Jag vek kvickt undan blicken och vände mig om, och gick sakta mot utgången.
"Hejdå.." sa jag nästan viskande.
Ute hade regnet börjat ösa ner. Folk gick runt med paraplyer medan jag själv inte hade något att täcka mig med. Ute i regnet vinkade jag till mig en taxi. Mitt plan skulle snart gå. Jag ville inte åka, inte nu. Taxin stannade framför mig och jag satte mig i bilen. Jag tog tag i dörrhandtaget och skulle stänga, då något höll emot dörren.
"Kommer jag någonsin få se dig igen?" sade han och såg på mig undrande.
"Jag vet faktiskt inte. Jag ska resa iväg nu. Länge."
Besviket såg han på mig, som om han hade hoppats på något mer.
"J-jag måste gå nu," stammade jag. "Hejdå."
Jag stängde taxidörren och bilen gav sig iväg. Bakom mig stod han kvar, ute i regnet och såg efter mig i taxibilen då jag åkte mot flygplatsen.
"Nej, nu är det dags. Idag är första dagen i mitt nya liv. Inga fler dumheter, inte tänka mer på honom. Det är bara inse att jag aldrig kommer få träffa honom igen. Det finns ingen som helst chans att vi kommer träffas på nytt. Jag gav honom ju inte ens mitt nummer. Han har säkert hittat någon annan tjej vid det här laget. Det är snart mer än två år sedan vi sågs sist. Med hans ögon kan han ju få vem som helst att falla. Åh, så jag saknar honom. Aldrig någonsin kommer jag att hitta någon som han.
NEJ, NEJ, NEJ! Sluta med dessa tankar, kvinna! Gå ut och spring en stund, nere vid vattnet så kanske du kommer på bättre tankar."
Solen sken och fåglarna kvittrade. Par, barnfamiljer, pensionärer - alla var ute i det härligt ljuvliga vädret.
"Jag tar strandvägen upp," tänkte jag för mig själv då jag joggade och närmade mig Nybroviken. "Gud, vilket underbart väder det är ute. Hoppas att glasskiosken fortfarande är i bruk där uppe vid bron. Det får bli min belöning efter att ha sprungit - "
Bakom mig hörde jag springande fotsteg.
"Hej." sade en rösten.
Jag stannade upp och vände mig om. Jag såg på den person som hade avbrutit mina tankar. Jag kände igen de där djupa, himmelsblåa ögonen. Det var Han.
Kommentarer
Trackback
